Vad är vi så förbannat rädda för?!!



Sitter och samlar i hop och repeterar lite i från min utbildning. Något Jag ofta tänker på är att vi människor är så fruktansvärt rädda för att visa känslor. Sitter någon öppet och gråter tycker vi antingen att de är märkliga, vill ha uppmärksamhet eller går vi fram och tröstar med en klapp på axeln och kanske lite klantigt uttrycker; gråt inte. Det blir bättre med tiden.

Sen jag gick min certifieringskurs så har jag fått mycket tankeställare vad vi egentligen har för inställning till sorg. Vi är inmatade redan från start i livet att så fort vi visar känslor ska vi sluta gråta eller blir vi mutade med en glass eller något annat som gör att vi slutat gråta. Vad är det så vi gör? Jo vi blir helt enkelt inpritade redan som barn att känslor visar man inte. De dövar man med något som dövar smärtan....tillfälligt!!!! Är känslorna bearbetade bara för att vi slutar gråta? Ohh nej. Vi dövar dom bara. Hur fungerar vi som vuxna då? Vad är det vi säger till de som mår dåligt? "Ryck upp dig", "det går över med tiden", gråt inte över spilld mjölk" etc etc. Jag jämför detta med en punktering på ett däck. Om jag har fått punktering inte sjutton sätter jag mig och väntar på att punkteringen ska laga sig själv. Det vet jag att det inte ens är möjligt. Men våra känslor tror vi lagar sig själva. Fel fel fel. Vi glömmer de bara tillfälligt men en obearbetad sorg/förlust/känsla som vi upplevt tuff och jobbig behöver bearbetas för att vi ska kunna bli av med det som gör att känslan påverkar mig negativt. 

Många använder ett beteende för att döva sina känslor. Exempel på detta är tobak, alkohol, droger, mat, träning, spel   Etc. Men oftast vet vi inte ens varför vi mår dåligt och har detta beteende (vissa kanske inte ens upplever att deras beteende beror på obearbetade känslor). Tänk dig din hjärna som en tryckkokare som för varje obearbetad känsla/händelse du proppar den full med enbart ökar trycket. Tillslut sprängs den och allt "skit" svärmar ut. Det är detta man ska försöka undvika genom att bearbeta sina känslor och se till att det alltid finns gott om plats i tryckkokaren.

Något vi också gör med våra barn är att vi överanalyserar dem. Vi vuxna använder vårt intellekt på tok för mycket och vill ha förklaringar till ALLT medan barn enbart styrs efter sin intuition. Säger min intution att jag vill ha den där spaden som Olle har så tar jag den varpå mamma kommer och skäller på dig och förklarar att så får man minsann inte göra för då blir Olle ledsen och nu måste du minsann säga förlåt. Det enda barnet gick efter var sin intution. Hen ville ju för sjutton ha spaden. För att förstå att Olle ska bli ledsen när jag tar spaden måste jag använda mitt intellekt vilket små barn inte gör. Vad händer då när barnet tvingas säga förlåt? Förstår barnet varför det säger förlåt till Olle? Nepp... Så egentligen borde vi fundera på varför barnet säger förlåt. Jo enbart för att vi tvingar det.

Ett barn börjar använda sin intution runt 5 års åldern tror jag det var om jag minns rätt. Då kommer alla "varför" frågor. Ett barn som är ledset tystar vi eller mutar. Indirekt så visar vi här att det inte är ok att känna det barnet känner i kroppen och bli ledsen. Vi mutar och förvillar och sch:ar barnet som sitter i knät och kanske klappar lite på ryggen och torka tårarna. Testa att i stället bara sitta tyst med barnet i famnen, håll om med armarna stilla och bekräfta barnets känslor. Håll armarna om barnet tills det självmant slutar gråta. Då har barnet fått bearbeta känslan i kroppen, fått den bekräftad av en vuxen att det är ok och när barnet slutat gråta självmant och hoppar ner från knät är känslan bearbetad. Det ÄR ok att vara ledsen. 

Ser du nån som är ledsen, fråga om du får ge en kram, håll om med stilla armar (inget klappande eller smekande på ryggen för det förvillar känslan), håll kvar tills den du kramar släpper taget. Det behövs inga ord, bara massa värme och omtanke.
Ord är analysernade. Det behöver ingen som är ledsen.

Var rädda om varandra! 💖💖💖