Mycket tankar snurrar....

Sedan Ellie föddes så har jag tänkt mycket på Elsa. Det är på något sätt nu när vi fått uppleva igen hur det är att föda och få ett levande barn som man inser vilket helvete vi faktiskt gått igenom. Att behöva gå igenom en förlossning och kämpa när man är livrädd för det man snart ska få uppleva, att se och hålla sitt döda barn. Även om jag visste innan att Elsa inte levde när hon skulle födas så var jag så klart spänd på att få se henne och samtidigt livrädd för hur hon skulle se ut.

 Men när hon lades upp på min mage så var det så självklart att det var just så hon skulle se ut. De små perfekta händerna och den lilla uppåtnäsan som alla barnen haft och som man tydligt sett redan på ultraljudet. Den kärlek man känner för sitt barn på magen blandas med stor ilska, känsla av panik, sorg och tomhet samtidigt. Som en bomb av känslor men ändå tom...

Vad kommer ske nu?! Alla frågor, alla funderingar man har just i den stunden. Jag upplevde det otroligt tufft att planera för framtiden samtidigt som man skulle ta tillvara på den tidsbegränsade stund man har med sitt barn. Att snart behöva ta farväl innan man ens hunnit säga hej. Hur fasen ska det gå till? 

I denna stund hade man önskat en pärm man hade fått läsa innan denna stund. En pärm med vissa punkter att ha i åtanke eller kunna ta ställning till innan. Som tex vad som kommer ske. Hur lång tid har man tillsammans innan man behöver säga farväl för sista gången? Vem tar bilder? Vad händer med ens barn när man åker hem? Vem kontaktar begravningsbyrå, präst, myndigheter? Hur fungerar det med sjukskrivning, föräldraledighet, jobb? Hur är det med försäkringar, ekonomiskt stöd etc? Vem kan informera om detta och hur får jag kontakt med denna människa?

Kuratorn kan hjälpa till med såna här frågor fick jag veta, men vår kurator vi skulle träffa hade inte tid förrän ett par dagar senare att träffa oss så jag fick hem och googla hur vi skulle gå tillväga. Googla i hur man gör när ens barn dött. När man egentligen bara ska sitta i varandras famn och gråta. Detta tog upp så mycket av vår energi så därför önskar jag vi hade fått en pärm med  viktiga punkter. 

Det är just dessa frågor och funderingar jag hoppas kunna hjälpa till med i dessa situationer i min yrkesroll. Att kunna stilla det där kaoset innan man sätts med sitt livlösa barn i famnen. För det stjäler så mycket energi. 

Jag kan önska i efterhand att vi hade fått mer tid. Men hur mycket mer tid? Ett helt liv så klart. Dessvärre var det omöjligt. Jag tycker ändå vi gjorde det allra bästa för oss och våra barn och Elsas syskon. Vi fick alla en fin stund med Elsa innan vi tog farväl. Även vår närmsta släkt fick träffa och se henne. 

Det första året var otroligt tufft. Att samtidigt detta år bli gravid igen och försöka glädjas åt det lilla livet i magen var otroligt tufft. Mest på grund av rädsla att mista även Ellie i magen. Men med ett fantastiskt stöd från vänner, släkt, arbetskamrater och annan vårdpersonal så tog vi oss igenom även om det var otroligt tufft bitvis. 

Ett tips för den som förlorat ett barn i magen och blir gravid igen är att göra upp en plan tidigt i graviditeten hur man vill ha det med kontroller, stöd i form av samtal, önskemål för förlossningen etc. Det hjälpte mig otroligt mycket att ha en plan att luta sig emot.

Tips till er som står bredvid;
* försök aldrig förstå eller säg att ni förstår. För det kommer ni aldrig göra. Även jag som förlorat ett barn kan inte förstå eller veta hur någon annan i samma situation har det. VARJE sorg är unik. 

*säg ALDRIG att det finns en mening med det som sker/skett. Det kan ALDRIG finnas en mening med att förlora ett barn. 

Tro aldrig att vi som förlorat ett barn är ute efter att ersätta när vi skaffar syskon. Vi är väl medvetna om att vårat änglabarn aldrig kan ersättas.

*Nu när vi fått Ellie får vi ofta frågan hur det är att ha fyra barn. Bara för att vårt fjärde barn inte syns innebär det inte att hon inte finns. Vi har och kommer Alltid ha fem barn oavsett. 

Jag deltog mkt i början i olika forum för änglaföräldrar. För min del blev det för tufft efter ett tag. Att behöva se och höra alla andras historier och bilder gjorde att jag kände att jag körde fast i min egen sorgbearbetning. Man jämförde med andra att ; det måste varit värre etc. Men det gjorde ju verkligen inte min sorg enklare bara för att jag tyckte någon annan haft det värre. Det kan inte bli värre. Jag gick ur alla forum och valde att ha kontakt och följa några få personer som betydde lite extra för mig. Det var till stor hjälp i min bearbetning. 

När jag själv var i värsta delen av sorgen kände jag mig otroligt ensam. Hade önskat det fanns någon att bolla lite tankar med för det är mkt som rör sig i huvudet första året. Jag kollade mkt med spädbarnsfondens träffar etc men närmsta var i Växjö. Att det dessutom kan ta lång tid att få kuratorkontakt eller få kontakt med någon som kunde hjälpa mig med alla frågor i början var inte lätt. Jag har kontakt med spädbarnsfonden och kommer förmodligen bli kontaktperson i Kalmar län. Dessutom gick jag ju min sorgbearbetningsutbildning i Stockholm i vintras och är nu certifierad inom sorgbearbetning och hoppas att jag kan bidra med en del för dessa föräldrar som hamnar i denna situation. Även om min största önskan är att de ska slippa. 

Sist vill jag säga att jag upplevde första året som en otrolig berg och dalbana. Men sakta och säkert reser man sig och allt det jobbiga övergår till fina minnen i stället. 

Elsa var och är inte enbart en stor förlust i vår familj. Hon var/är även en stor orsak till det jag gör i dag för att hjälpa andra i samma situation och för det arbete jag lägger ner för de där Små men betydelsefulla sakerna som kan göra vägen lite lättare att gå. 

Ge sorgen tid. Det gör ont längs med vägen och det måste det få göra. Men tillslut går man starkare ur den. 

Tack Elsa för allt du gav mig. Ta hand om alla andra små änglabebisar där uppe även om jag önskar ni inte vore så många💖






"How Long Will I Love You"

How long will I love you?
As long as stars are above you
And longer, if I can.

How long will I need you?
As long as the seasons need to
Follow their plan.

How long will I be with you?
As long as the sea is bound to
Wash upon the sand.

How long will I want you?
As long as you want me to
And longer by far.

How long will I hold you?
As long as your father told you,
As long as you can.

How long will I give to you?
As long as I live through you
However long you say.

How long will I love you?
As long as stars are above you
And longer, if I may. 


#1 - - Minna:

Starkt av dig att vilja jobba med sorg och hjälpa andra när du själv gått igenom de du har. Inte alltid lätt hjälpa andra när det är något man upplevt själv.
Förr trodde ja alltid saker händer av en anledning men tala om att jag ändrat mig ... Vissa saker som händer är överjävligt och bara så fel!
Efter ett år med allt för möe skit
Se dig gå genom Elsa
En nära vän var son får diagnos Duchennes muskeldystrofi
Och en Annan som förlorar man och pappa till 3 barn
Nä det kan inte finnas någon mening med detta så är det bara

Starkt av dig kämpa på och njut av dina 5 barn även om de inte alltid samarbetar och är så underbara 😍